Foto: Thomas Nilsson
Lyssnade på P1 i lördags om mediernas roll vid stora katastrofer typ Haiti samt om vilken typ av bilder som bör eller icke bör publiceras i sådana här sammanhang. Intressant.
När jag började lyssna hade jag inte funderat särskilt mycket på dessa frågor. Efter programmet gjorde jag det. Jag är inte klar ännu.
Vid stora katastrofer som Katrina, Tsunamin och nu senast i Haiti, väljer de flesta av våra dags- respektive kvällstidningar att publicera starkare och otäckare bilder än vad vi är vana vid här i vårt land. Döda människor finns på bilderna, allmän misär och skadade, blödande barn som uppenbart lider. De ansvariga på respektive tidningsredaktion velar fram och tillbaka över vilka av fotografernas bilder som går att visa och vilka de ska välja bort. Barn och ungdomar kan bli skrämda av lidande och död på bilderna, känsliga personer kanske inte klarar att se döda kroppar. Samtidigt vill man såklart väcka uppmärksamhet. I programmet diskuteras dessa svåra val och vad som är acceptabelt att publicera.
Här i Sverige möts vi väldigt sällan av lik och misär på tidningarnas löpsedlar. Generellt sett undviker alla tidningar att publicera bilder på döda kroppar och annat som kan uppröra människor. Så är det inte i resten av världen. På många löpsedlar världen över förekommer otäcka saker och ond bråd död dagligen när medierna rapporterar om vad som sker i närområdet. Där tas ingen särskild hänsyn till känsliga människors eventuella reaktioner.
Jag tycker vi resonerar underligt i det här landet. Jag tycker det är ett hån mot alla de som drabbats i exempelvis Haiti att vi välbeställda svenskar sitter här hemma i våra bekväma tv-soffor och blundar för verkligheten. När vi inte klarar av att se ett lik på bild i en tidning för att det blir för jobbigt för oss här, hur ska då haitierna klara av sin verklighet? Det är deras anhöriga som är de lik vi ser på bild. De kan inte välja att blunda för verkligheten för att den är för brutal och otäck, de befinner sig nämligen mitt i den. Bland döda kroppar som luktar, barn som svälter, rasmassor och plundringståg, våldtäkter och sjukdomar.
Vad har hänt med oss svenskar? När blev det så jobbigt för oss att se människor i världen som inte har det så bra som vi? När gick solidaritet över till egoism med skygglappar? Vi i I-länderna orkar inte med att höra och se för mycket om lidandet i Haiti säger MarieLouise Samuelsson. Då stänger vi av och bryr oss inte. Därför har hon väckt debatt hos landets journalister med sitt uttalande om att begränsa antalet journalister i katastrofområden, och således också antalet artiklar och bilder från desamma.
Om det nu är som MarieLouise Samuelsson påstår, vilket skrämmande nog inte är omöjligt, tycker jag att hennes lösning på detta är synnerligen märklig. Om vi inte längre bryr oss om våra medmänniskor som lider trots att vi blir allt mer globala borde väl detta uppmärksammas och motarbetas? För vi vill väl inte ha det så? Inte vara bekväma, egoistiska och okunnigt nonchalanta? Vill vi leva i okunnighet, oupplysta om det som sker runtom i världen, endast upprörda över vilken kändis som fått lämna veckans Let´s Dance?
Vad tycker ni? Varför är vi så rädda för verkligheten? Varför är vi världens mest känsliga folk som uppenbarligen måste skyddas från det som resten av världen möter? Har vår välfärd gjort oss okänsliga för andras lidande, har våra mätta magar gjort oss själviska och vår krigsbefriade vardag skapat okunskap och ointresse för vår omvärld? Och är det verkligen farligt för barn och ungdomar att konfronteras med döden?
Postat i Endast livet självt..., Funderingar, Media och journalistik, Vintern 2010
Etiketter: bildjournalistik, debatt, Haiti, journalistik, MarieLouise Samuelsson, Media, P1, Thomas Nilsson
Senaste kommentarer