2010-02-09

•2010/02/10 • 3 kommentarer

En bild från idag. Jag är på väg hem från tandläkaren. Slås av hur tappra vi nordbor är som härdar ut här uppe i kylan.

Det har varit tyst och dött här på min blogg på senaste tiden. Jag har haft ont. Varit nere för räkning. Februari har ännu en gång besegrat mitt immunförsvar och den här gången var det en visdomstand som ville tala om att den fanns till. Det gjorde den också. Den skrek. Jag med.

Förlåt Anne. Missade ännu ett år ditt födelsedagsfirande. Borde inte vara möjligt men Murphys lag är hård och envis. Särskilt i februari verkar det som.

Alla värktabletter som varit min enda kost senaste dagarna har upprört min mage och nu hoppas jag att både tand och mage ska börja samarbeta med resten av mig så snart som möjligt så jag slipper ryggläge med smärta. Har fått nog av det nu. Faktiskt.

Fortfarande medtagen så det blir ett godnatt från mig nu. Kom ihåg- vi är alla hjältar som drar oss fram i snömodd och isvindar denna vinter utan att ge efter för mörkret. Vi drömmer om våren och i våra hjärtan blommar snödroppar och pärlhyacint.

Min egen vintervisa

•2010/02/04 • 5 kommentarer

Delar av mitt hus och min trädgård fotograferade i snöfall en onsdag i början av februari 2010.

Lyssna till vintern

•2010/02/04 • 1 kommentar

Hade inte en aning om att gamla Chris de lady in red Burgh hade gjort stämningsfull instrumentalmusik, men tydligen har han det.

Såhär låter alltså hans vinter.

Wintersong

•2010/02/04 • 1 kommentar

”The lake is frozen over
The trees are white with snow
And all around
Reminders of you
Are everywhere I go

It’s late and morning’s in no hurry
But sleep won’t set me free
I lie awake and try to recall
How your body felt beside me
When silence gets too hard to handle
And the night too long”

Jag måste akta mig för leda och tristess

•2010/02/03 • 6 kommentarer

Natt.

Eller nästan bestämt snart morgon. Har varit sömnlös men icke i Seattle. Bara här på lilla orten jag ännu inte lärt mig tycka om. Konstigt egentligen. Att jag bor, lever och verkar där jag egentligen inte stormtrivs…fast så är det så klart för mängder av människor världen över. Det är knappast något som gör mig unik.

Men ändå. Andas lättare på smålänska landsbygden. I Stockholm. På öar i skärgårdar och på öar med fyr…som en ljusets budbärare. I New York.

Borde det inte vara tvärtom? Borde jag inte bo där jag kan andas och hälsa på där jag nu bor? Nåja. Jag har hamnat här nu och jag kan leva med det. Om…det bara inte hade varit så kallt! Så mörkt…

Januari har jag skakat av mig och Good Riddance säger jag, men februari testar mig. Testar mig hårt. Minusgrader, snö, snö, snö. Jag är insnöad på riktigt nu, och inatt har det stormat dessutom. Är det därför jag saknar inspiration? Lider av livsleda? 

Har skrivit om både mormoner och elitism på olika bloggar inatt och det intresserar mig. Gör mig mindre slav under trötthet och tristess. Under den här månaden som är som ishäxan i Narniaböckerna. Å Aslan kom och rädda mig.

Åker till Stockholm i mars för att se Tokio Hotel i Globen med Cassandra. Hennes 17-årspresent. Själv har jag handlat Bruce Springsteen och David Gray på Ginza idag.

Skräckfilm på tv. Grävskopor och traktorer som blinkar brandgult in till mig när de turas om att ploga. Nu börjar tröttheten komma och sängen hägra.

Bilden tog jag i New York på Staten Island Ferry i höstas. Godmorgon världen! Nu säger jag godnatt.

Vad konst-igt!

•2010/01/31 • 1 kommentar

Såg ett program om konst på 8:an i helgen. Plötsligt dök en amerikansk konstnär vid namn Tom Otterness upp och visade hur han tillverkar sina karakteristiska gubbar och gummor och vad de står för och en en massa annat intressant. Sedan dök New York också upp i programmet och då kunde jag inte längre låta bli att leta upp bilden på två av hans figurer som jag tog i tunnelbanan i New York nu i höstas.

Jag tror detta är vid 14th & 8th Avenue. Rätta mig gärna om jag har fel! Tyvärr tänkte jag inte på att notera var jag befann mig när jag tog bilden.

Gå gärna in och titta på fler av hans figurer här:http://www.tomostudio.com/ 

Vem vill inte vara barn på nytt när man ser den lekplatsen?

Tom Otterness´ konst finns att beskåda på många platser i New York med omnejd, och över hela USA. I Europa finns ett konstverk i Holland samt ett i Tyskland.

Insnöad

•2010/01/30 • 6 kommentarer

Jag är insnöad.

Men det var kanske ingen nyhet.

:-)

Som ett brev på posten

•2010/01/29 • 4 kommentarer

 

För några dagar sedan fick jag hem ett stort paket. Inuti fanns en vit keramikurna. Moses kom hem på posten.

En mycket märklig upplevelse måste jag erkänna.

Samtidigt en högst levande Amos här hemma. Jag tar bättre vara på valptiden nu än jag gjorde med Moses. Livet är så flyktigt och tiden rinner snabbt förbi. En dag är våra minnen allt vi har kvar.

För er som vågar se

•2010/01/26 • 3 kommentarer
Foto: Thomas Nilsson

Lyssnade på P1 i lördags om mediernas roll vid stora katastrofer typ Haiti samt om vilken typ av bilder som bör eller icke bör publiceras i sådana här sammanhang. Intressant.

När jag började lyssna hade jag inte funderat särskilt mycket på dessa frågor. Efter programmet gjorde jag det. Jag är inte klar ännu.

Vid stora katastrofer som Katrina, Tsunamin och nu senast i Haiti, väljer de flesta av våra dags- respektive kvällstidningar att publicera starkare och otäckare bilder än vad vi är vana vid här i vårt land. Döda människor finns på bilderna, allmän misär och skadade, blödande barn som uppenbart lider. De ansvariga på respektive tidningsredaktion velar fram och tillbaka över vilka av fotografernas bilder som går att visa och vilka de ska välja bort. Barn och ungdomar kan bli skrämda av lidande och död på bilderna, känsliga personer kanske inte klarar att se döda kroppar. Samtidigt vill man såklart väcka uppmärksamhet. I programmet diskuteras dessa svåra val och vad som är acceptabelt att publicera.

Här i Sverige möts vi väldigt sällan av lik och misär på tidningarnas löpsedlar. Generellt sett undviker alla tidningar att publicera bilder på döda kroppar och annat som kan uppröra människor. Så är det inte i resten av världen. På många löpsedlar världen över förekommer otäcka saker och ond bråd död dagligen när medierna rapporterar om vad som sker i närområdet. Där tas ingen särskild hänsyn till känsliga människors eventuella reaktioner.

Jag tycker vi resonerar underligt i det här landet. Jag tycker det är ett hån mot alla de som drabbats i exempelvis Haiti att vi välbeställda svenskar sitter här hemma i våra bekväma tv-soffor och blundar för verkligheten. När vi inte klarar av att se ett lik på bild i en tidning för att det blir för jobbigt för oss här, hur ska då haitierna klara av sin verklighet? Det är deras anhöriga som är de lik vi ser på bild. De kan inte välja att blunda för verkligheten för att den är för brutal och otäck, de befinner sig nämligen mitt i den. Bland döda kroppar som luktar, barn som svälter, rasmassor och plundringståg, våldtäkter och sjukdomar.

Vad har hänt med oss svenskar? När blev det så jobbigt för oss att se människor i världen som inte har det så bra som vi? När gick solidaritet över till egoism med skygglappar? Vi i I-länderna orkar inte med att höra och se för mycket om lidandet i Haiti säger MarieLouise Samuelsson. Då stänger vi av och bryr oss inte. Därför har hon väckt debatt hos landets journalister med sitt uttalande om att begränsa antalet journalister i katastrofområden, och således också antalet artiklar och bilder från desamma.

Om det nu är som MarieLouise Samuelsson påstår, vilket skrämmande nog inte är omöjligt, tycker jag att hennes lösning på detta är synnerligen märklig. Om vi inte längre bryr oss om våra medmänniskor som lider trots att vi blir allt mer globala borde väl detta uppmärksammas och motarbetas? För vi vill väl inte ha det så? Inte vara bekväma, egoistiska och okunnigt nonchalanta? Vill vi leva i okunnighet, oupplysta om det som sker runtom i världen, endast upprörda över vilken kändis som fått lämna veckans Let´s Dance?

Vad tycker ni? Varför är vi så rädda för verkligheten? Varför är vi världens mest känsliga folk som uppenbarligen måste skyddas från det som resten av världen möter? Har vår välfärd gjort oss okänsliga för andras lidande, har våra mätta magar gjort oss själviska och vår krigsbefriade vardag skapat okunskap och ointresse för vår omvärld? Och är det verkligen farligt för barn och ungdomar att konfronteras med döden?

The future is unwritten…

•2010/01/22 • Kommentera

För allt som hänt i världen senaste tiden.

För allt som händer varje dag.

För att det här är så bra att det känns.

För livet, det isande livet som pågår där ute.

För att det finns hopp.

Framtiden är ett oskrivet blad.