Eye see you

Don’t judge a Book by its Cover…

…heter det ju så klokt fast ibland är det svårt att helt bortse från den känsla som omslaget förmedlar.

Är väl som med oss människor i allmänhet kanske.

Läser Lundells senaste (den kom ut förra hösten, det är jag som är sen) och tycker om.

I det här fallet är jag väldigt förtjust i omslaget, tycker det är vackert i både färg och form.

Letar efter illustratören och upptäcker långt om länge att det är ett familjeprojekt.

Love Lundell och Ulf Lundell. Foto Sofia Möller.

Jag funderar ett slag på hur den sistnämnda passar in i sammanhanget ihop med far och son, konstnärerna.

Kanske är hon Loves flickvän eller hans pappas senaste unga erövring?

Hursomhelst.

Lyssnar Lundell i lurarna också, som ett soundtrack för den här hösten.

Den som ännu inte vågat kliva fram och ta plats men som hänger runt här som ett uttråkat barn redo att kasta sig in i leken vid minsta anmodan.

Det råder ingen tvekan om att allt är i rörelse.

På den punkten är vi helt överens, Ulf Lundell och jag.

Sensommarnatt

Någon är i Dalarna.

Någon är i London.

Någon glider snart bort från mig.

Någon sover i soffan.

Någon målar på en vägg i North Carolina.

Någon jobbar skift.

Någon hör inte av sig när jag behöver det som mest.

Någon dricker öl för att bli social.

Någon sover inte i sin säng.

Någon har hört Demian i parken ikväll och säjer att livet trots allt är vackert.

Baby we were born to run…

Jag är på väg till Göteborg.

Är ännu så länge i Skåne men målet är Ullevi. Springsteen. Magi.

Jag är också sjukare än jag varit på bra länge. Sommarförkylning med feber. Hade frossa igår. Att göra sig iordning idag tog dubbelt så lång tid som det brukar.

Känner mig som en drogad sengångare. Hur de nu känner sig.

Hade jag inte varit på väg till ULLEVI för att uppleva SPRINGSTEEN i högform så hade jag legat nedbäddad hela helgen.

Men jag kan ju bara inte missa det här.

Eller hur?

Festival.nu

Så har då festivalen kommit till stan.

Minns mina festivaler.
Hur rädd jag var den gången mamma och pappa inte hittade varandra.
Jag var med mamma och min bror med pappa.
Människor överallt.
Stan kändes enormt stor för ett barn.
Ingen hade mobiltelefoner då.
Jag kan fortfarande peka ut var vi stod när vi till slut återfann varandra.

Senare de första festivalerna ihop med kompisar.
Hur vi var helt nyktra men ändå nästan välte en bajamaja.
Smålandsrullarna.
Musiken.

Minns de första åren efter att jag flyttat till stan.
Hur förväntningen låg påtagligt i luften minst en vecka innan allt drog igång.
Efter några år i stan förbyttes glädjen mot irritation över de ständiga vaknätterna och över att det tog tre gånger så lång tid att gå och handla frukost på morgonen.
Avspärrningar.
Människor.
Jazzband som repar utanför sovrumsfönstret.

Nu är det roligt igen.
Jag bor inte längre i kaoset.
Då uppskattar man det.
Tre dagar av färg och ren livsglädje.
Musik i vart hörn.
God mat.
Kultur.
Storögda barn.

Livet, endast livet självt.

You don’t say?

Man kan inte annat än älska Amerika!

Om ni undrar vad jag håller på med…

…så försöker jag förstå mig på detta nya bloggtema och hur det fungerar!

Det verkar lättare sagt än gjort. Jag är fortfarande inte helt på det klara angående varför bilderna (de rektangulära som syns när man läser via datorn) syns ibland och ibland inte.

Är estetiker och klarar bara inte de grå rutorna! Ser på bloggen som på hallen- viktigt med ordning och reda för att första intrycket inte ska bli alltför katastrofalt.

Så jag kämpar vidare. Lyckas jag inte, får jag väl byta tema och ta tillbaka min gamla trotjänare igen. Det händer iallafall saker här på bloggen numera. Det var ett tag sen senast och det tar ett tag att komma igång med nya WordPress även om jag hittills mest märkt av förbättringar.

Ni som har den möjligheten kan läsa bloggen från era smarta telefoner om ni vill. Den vägen fungerar det med bilderna fast texten lägger sig inte alltid som jag vill.

 

 

Morgonkaffet…

…och lite testbloggande från min smarta telefon!

Siri

 

Vid Ground Zero (december 2010)