Brooklyn, New York december 2010

Så har det då gått ett helt decennium sen terrorattacken mot World Trade Center 2001.

Vid Ground Zero där tvillingtornen en gång stod har det idag hållits en finstämd minnesceremoni. Paul Simon sjöng ”The sounds of silence” med största möjliga inlevelse. Minnesmärket Reflecting Absence talade ett tydligt språk som var omöjligt att inte förstå.

Reflecting Absence består av två enorma rektangulära bassänger i svart sten med vattenfall på sidorna och alla offrens namn inhuggna runt kanterna. Bassängerna är avtryck efter tornen och hittas precis där de stod. Idag invigdes denna plats och utomstående släpptes för första gången sen återuppbyggnaden startade in på Ground Zero-området. George W. Bush och Barack Obama vandrade in sida vid sida, tysta minuter hölls vid flera tillfällen (exempelvis på minuten då tornen träffades av flygplanen samt då de rasade) och utvalda anhöriga läste upp namnen på de som omkom 2011 och vid terrorbombningen 1993.

Man kan tycka och tänka vad man vill om hur George W. Bush och hans gäng hanterade katastrofen (och det tänker jag MYCKET om och en del av det lämpar sig inte i skrift på en barntillåten blogg som denna) och om USA:s katastrofala utrikespolitik genom åren, precis som om det faktum att det sker katastrofer runt om i världen som orättvist nog inte får samma mediala uppmärksamhet som denna händelse fått, långt därifrån. Trots detta känner jag för New York idag. För alla de människor, oskyldiga människor, som var någons son, dotter, fru, man, förälder, vän och kollega och som alla omkom detta svarta datum i historien då världen förändrades för alltid och begreppet terrorism på allvar gjorde sitt intrång i våra trygga hem.

Det är alltid tragiskt när hat och rädslor leder till våldshandlingar som tar oskyldiga människoliv. Alltid.

Den 11 september 2001 var jag en fattig högskolestudent och hade bara drömt om att få besöka New York. De två brinnande tornen kännes overkligt långt borta, konsekvenserna av det ofattbara kändes ogreppbara och svårhanterliga.

Den 11 september 2011 är jag en vuxen kvinna inne på mitt 36:e levnadsår som haft förmånen att få möta och falla hjälplöst för den fantastiska plats på jorden som New York City är. Jag kom dit en oktobernatt 2007, minns känslan av förvirring och osäkerhet, minns alla ljud, allt tutande och det höga tempot utanför JFK. Väl på Manhattan pressade jag ansiktet mot rutan för att försöka se något och jag tappade andan för en kort stund när jag fick se skyskaporna sträcka sig i oändlighet upp mot den nattsvarta hösthimlen.

Jag sov inte mycket den natten, låg och lyssnade på alla ljud både inuti och utanför hotellrummet och undrade på allvar vad jag hade gett mig in på. Följande morgon när jag klev ut på trappan lyste solen från en klarblå himmel och New York visade upp sig från sin allra charmigaste sida. Då kröp jag in i hennes famn och kände mig omedelbart trygg, sedd och älskad, allt på en och
samma gång.

Förra året var fjärde året i rad som jag återvände till denna stad som betyder så mycket för mig. I år blir det ingen resa dit men jag har redan planer för ett kärt återseende 2012, då för övrigt resten av Ground Zero-byggnationen också ska stå klar och 9/11 Memorial Museum samt One World Trade Center invigas för allmänheten.

Har man besökt de muséer som berättar historien om 9/11, har man hängt utanför stängsel och plank vid Ground Zero och gjort allt för att hitta en reva i det blå, ett hål någonstans så man kan få en skymt av området från marknivå, har man stått vid
glasväggen i magnifika World Financial Center och blickat ut över förödelsen, byggarbetsplatsen, detta rektangulära tomrum på södra Manhattan som Ground Zero utgjort- ja då känns inte bilderna av de rykande tvillingtornen särskilt avlägsna längre. Där på platsen där så många människors liv tragiskt upphörde hörs ekot från de rasande byggnaderna fortfarande och det blir omöjligt att värja sig.

Numera vet jag också människor som var nära att dö den där soliga septembermorgonen. Det blir mer verkligt då.

Så älskade stad i världen, jag finns hos dig idag ännu lite mer än andra dagar. Hos dig, dina invånare och dem du förlorade för tio år sedan.

Textraden i titelns parantes kommer från Simon and Garfunkels The sounds of silence. Bilden tog jag i december förra året vid Ground Zero och den juligt upplysta byggnaden är One World Trade Center-skrapan som alltså ska stå klar nästa år, 2012.

Hoppas mina käraste trogna läsare återvänder till mig nu när bloggen vaknar till liv på nytt…

…komsikomsikomsi…

Tribute WTC Visitor Center, Liberty Street, Manhattan     hösten 2009

Till er andra med bra musiksmak kan jag rekommendera Quireboys som gjort en suverän låt med samma titel som rubriken på detta inlägg. Sådetså.

Amen.

Jag ser verkligen fram emot det, herr Winnerbäck.

Någon lever väl, nån har
sålt sin själ

Nån har funnit Gud, någon
står knappt ut, nån ser inget slut

Och ändå är alla
tillsammans här, tillsammans där

Vi alla kan falla om vi
inte alla hjälper till och bär

Nån har silverfat, någon
letar mat

Nån har limousin, någon
flyr ifrån en amerikansk missil

Och ändå är alla
tillsammans här, tillsammans där

Vi alla kan falla om vi
inte alla hjälper till och bär

Och ändå är alla
tillsammans här, tillsammans där

Vi alla kan falla om vi
inte alla hjälper till och bär

Och ändå har alla en gång
gett kärlek som ett barn

Men alla kan falla in i
glömska lögn och hat

(text: Caj Karlsson)

Då lånar man någon annans.

Efter terrordådet i Norge i fredags finns så många frågor men så få svar. Jag tror det trots allt är viktigt att vi nu håller ihop och, som Caj uttrycker det, ”alla hjälper till och bär”.

Vi får aldrig sluta tro på kärleken.